En underskrift. Mitt namn, i svart bläck. Datum. Ort.
Det tog fem sekunder att skriva under, mitt emellan den eviga jakten på gallonbyxor och Millas andra rymningsförsök. Han försökte skämta till det, men egentligen tror jag inte någon av oss fattade vad som just hade hänt.
Jag skrev under först. Typiskt nog. Symboliken i det går inte att ta miste på. Mitt bittra, sårade jag väste "som vanligt då!", medan den andra sidan av mig desperat viskade att det verkligen inte spelar någon roll. Inte nu längre.
Det var egentligen först när jag spolade bort resterna av kvällens stuvade makaroner som det gick upp för mig, detta jättekliv jag precis hade tagit. Ett sista viktigt beslut, sista gången med ett namn jag aldrig riktigt kände mig bekväm i.
Nu måste jag öva in en ny underskrift. Eller snarare hitta tillbaka till den jag en gång så lättvindigt använde, om vi återigen ska vara symboliskt övertydliga.
