hustruns namn

En underskrift. Mitt namn, i svart bläck. Datum. Ort.

Det tog fem sekunder att skriva under, mitt emellan den eviga jakten på gallonbyxor och Millas andra rymningsförsök. Han försökte skämta till det, men egentligen tror jag inte någon av oss fattade vad som just hade hänt.

Jag skrev under först. Typiskt nog. Symboliken i det går inte att ta miste på. Mitt bittra, sårade jag väste "som vanligt då!", medan den andra sidan av mig desperat viskade att det verkligen inte spelar någon roll. Inte nu längre.

Det var egentligen först när jag spolade bort resterna av kvällens stuvade makaroner som det gick upp för mig, detta jättekliv jag precis hade tagit. Ett sista viktigt beslut, sista gången med ett namn jag aldrig riktigt kände mig bekväm i.

Nu måste jag öva in en ny underskrift. Eller snarare hitta tillbaka till den jag en gång så lättvindigt använde, om vi återigen ska vara symboliskt övertydliga.

att längta efter wordpress

Alltså, antingen är jag helt dum i huvudet eller så funkar inte blogghelevet som det ska. Hur gör man för att svara på kommentarer? Just nu vägrar blogger acceptera mig som användare hur jag än gör. Fast jag är inloggad. Och fast allt borde vara frid och fröjd. Hjälp mig!

Hur som helst. Anna. Så förbannat kul att se dig här. Välkommen och tack för pepp! <3

i ett hus vid skogens slut

Idag ringde han för att be mig komma med alla de papper vi behöver för att få skilsmässan att gå i lås. Och det kändes bra. Efter att vi hade lagt på insåg jag att jag inte hade hållit andan en enda liten minut under samtalet. Att trycket över bröstet inte var värre än vanligt. Att pulsen var normal. Att jag inte ville skrika och sparkas med livet. Ett framsteg minsann.

I helgen är jag dessutom utan barn. Och även det känns helt ok, bättre än på länge. Tidningarna raporterar om drömväder och imorgon kväll ska jag åla ner mig i en klänning för att slå klackarna i taket med en av de allra finaste. Middag och musikal. Däremellan ska sängen och jag umgås, och kanske den där boken jag delar mitt liv med för tillfället.

Det är en bra dag idag. Jag mår bra.

låt helgen börja

Fredagsmys. Bara ordet får det att krypa i mig. Hellre tisdagsmys, men inte heller det får jag till. Att mysa på beställning är som att dra ett skämt när någon ber en vara rolig. Hur som helst har även vi nu äntligen landat i soffan, Dino och jag. På teven snurrar Rio, i skålen är popcornen snart slut och mitt sockersug vet inga gränser. Den lilla, hon skriker. I sin säng, övertrött. Allt är som det ska vara. Precis som det ska vara. Fredag eller inte.

en hand i himlen

Hej Gud. Gode Gud. Lite jobbflyt vore inte fel just nu. Jag behöver det. På riktigt. Tackåtack. Amen. Hejdå.

Ps. Jag är inte beredd att kompromissa med min eller barnens hälsa. Så om du tänker att vi kan byta, så tänker du fel. Och bli inte sur nu för att jag förutsätter att du har en baktanke, jag är bara vis av erfarenhet. Därför detta förtydligande. Bra. Fint. Tack igen. Hejdå. Hej. Ds.

att börja om

"Åh. Jag med! JAG MED!!" utbrast hon. Glad. Och trots att jag den senaste tiden har varit väldigt känslig för tonfall och nästan letat efter spår av sorg även i andra människors liv, så hörde jag den inte. Sorgen. Istället lät det snarare som om vi båda precis hade berättat om ett efterlängtat plus eller ett datum som lovade guldringar.

Vi känner inte varandra. Inte alls. Vi hade precis träffats för att prata om det liv som väntar efter nyår. För mig alltså, i arbetsrelaterade termer. Hon frågade varför eget förtag och jag svarade så ärligt jag kunde. För att jag inte får ihop vardagen, ensam med två små barn. För att LAS flåsar mig i nacken. För att jag är nyskild och världen gungar. Och då, precis då, blev hon sådär glad. Alltså glad. Hon kände igen sig. Hon var också där. Hon förstod. Mer behövdes inte.

Så välkomna. Till ett nytt liv. Ett jävla liv. Mitt så kallade liv. Lika mycket ni, som jag.