att börja om

"Åh. Jag med! JAG MED!!" utbrast hon. Glad. Och trots att jag den senaste tiden har varit väldigt känslig för tonfall och nästan letat efter spår av sorg även i andra människors liv, så hörde jag den inte. Sorgen. Istället lät det snarare som om vi båda precis hade berättat om ett efterlängtat plus eller ett datum som lovade guldringar.

Vi känner inte varandra. Inte alls. Vi hade precis träffats för att prata om det liv som väntar efter nyår. För mig alltså, i arbetsrelaterade termer. Hon frågade varför eget förtag och jag svarade så ärligt jag kunde. För att jag inte får ihop vardagen, ensam med två små barn. För att LAS flåsar mig i nacken. För att jag är nyskild och världen gungar. Och då, precis då, blev hon sådär glad. Alltså glad. Hon kände igen sig. Hon var också där. Hon förstod. Mer behövdes inte.

Så välkomna. Till ett nytt liv. Ett jävla liv. Mitt så kallade liv. Lika mycket ni, som jag.